Jag ser mitt liv i sekvenser
Som skärvor i någon slags keramik
Det är olika kavajer och olika frisyrer
Men samma jävla gråt
Och samma känsla av utsatthet
Och varje skärva är ofullständig
Berättelsen har ingen klar början
Och inget självklart slut
Men bilderna är stämningsfulla
Och starka i sin känslosamhet
De återkommande mönstren
Är vackra i sin repetitiva form
Det är ändå ett liv
Som det berättas om
Jag förstår att sekvenserna hänger ihop
I alla fall på så sätt
Att de bildar ett hjärta
Men historien i sig
Är lika ofullständig
Som dagarnas brus
Och nätternas drömmar