Jag står på en parkering någonstans i Malmö
Jag minns en liknande parkering i Lund
Som låg invid en bensinstation
På den tiden mackföreståndaren
Fortfarande lyfte på huven bilen
För att kolla oljan eller vattnet

Jag känner samma tomhet,
Samma uppgivenhet inför det omöjliga
Förmodligen har massa människor
Stått just här på denna parkering
Och förbannat sin egen litenhet
I det som är det stora livet

Här finns ingen bensinmack
Och hade det funnits
Hade de inte kollat oljan till en
Inte ens den lilla grejen får man hjälp med längre
Och människor pratar inte längre
Som man gjorde förr med varandra

Jag står i alla fall där på asfalten
Och tittar bort mot en modern kyrkbyggnad
Som ligger vid torget
På detta miljonprojekt
Jag ser en man på elscooter
Köra förbi på cykelvägen

Molnen ovanför byggnaderna är mörka
Och jag känner hur främmande jag är
På denna plats, denna jord
Jag är en invasiv art
På en främmande kontinent
Och min skugga äcklar mig

Jag tar ändå några prövande steg
I någon riktning
För jag vet plötsligt inte var jag är
Så vilket håll jag går
Spelar inte så stor roll
Men mina fötter rör på sig

Jag går bort till en busstation
Och åker bort från parkeringen
Längre fram i bussen
Står en kvinna med ledsna ögon
Och scrollar på sin mobil
Medan bussen kränger till i en kurva

Jag har hela tiden mitt hjärta
Nere i magen
För det var dit det föll
Och därifrån jag måste dra upp det
En annan dag än den här
För idag måste jag bara hitta hem