Det blåser och är rått
Och fastän vägen hem är densamma
Känner jag inte igen mig
För det är mörkt, kallt och skitigt
Och asfalten är som våt betong
Och det är inte alls samma sång
Jag hör bara rytmen
Av den skenande världen
Hör hur ljuden formar sig som i en tunnel
Och tomheten i magen
Och i hjärtat
Bildar en gas
Som långsamt flyr ut ur kroppen
Genom huden och framförallt
Ut ur rumpan och stinker
Som ett bortkastat kadaver
Eller ett sargat
Och illa behandlat hjärta