Hon bar en vit lite smutsig klänning
Och hennes lugg var ojämnt klippt
Hennes blick syntes flacka osäkert
Och riktades långa stunder ner

Hennes ansikte var mjukt format
Och hon såg nog lite gullig ut
Om man bortsåg från ärret på hakan
Och hennes trasiga uppsyn

Händerna höll hon knutna bakom ryggen
Och hon knixade nervöst med knäna
Som om hon försökte gå sin väg
Men inte kunde komma loss

Hon bara stod där en bit bort
Och jag tänkte kanske säga något
Men så kom jag av mig när hon log
För det var det vackraste jag sett

Men jag sade ju ingenting
Och hon var hela tiden tyst
Vi stod där rädda och nervösa
Men trygga av varandras uppenbarelser

Två barn som kanske inte bett om det
Som har så mycket att berätta
Att stumheten är enda sättet
För att öppna upp