I Galateas Hage satt Bo-Erik
På muren mot dammen
Och tittade på Galatea
Som en man tittar på en kvinna

Han hade aldrig haft någon
Annat en leenden
Från flickan i charkdisken
Och från servitriser

Han fantiserade
Om hur det skulle kunna vara
Och vad de skulle säga varann
Om hon vore av kött och blod

Hon var visserligen en stenstod
Men gjorde honom ändå nervös
Med sin skönhet
Och sitt triumferande sätt

Det gick inte att prata med henne
Denna gång heller
Han ställde sig upp
Och började gå hemåt

När han gick ut genom häcken
Hörde han en viskning
Som rörde hans hjärta
För några ögonblick

Han vände sig om
Och tittade mot Galatea
Som stod stilla i silhuett
Med en duva på hjässan

Men borta i andra hörnan
Av den lilla hagen
Satt en kvinna
Som tittade nyfiket på honom

Med en känsla av rädsla
Och stor upprymdhet
Gick Bo-Erik hem
Längs Smedjegatan