Du satt på en stentrappa och drack vin och grät
Det var efter festen, mitt i natten eftersom den förlät
Mörkret lyssnade, det var ju så med de eviga nätterna
Du fick absolution av vinet, tårarna och cigaretterna
Du var kanske berusad, men din själ var klar
Dina tankar visste vart de ville och vart det bar
Nätterna de fylls av tårar och av oro
Mörkret är din vän, den du kan anförtro
Så du satt där, ensam, nygråten och matt
Och återhämtade dig natt efter natt