Vi har alla våra ok att bära
Och alla har vi våra ömma punkter
Där det bara krävs ett litet tryck
För att fyllas av oändlig smärta

Vi borde alla förstå detta
Att vi alla är utsatta
Och att vårt ändå hopp
Är att förenas och hjälpas åt

För det är den där smärtan
Den där betungande känslan
Som gör oss till offer
Då vi vänder hjärtat ut och in

Då uppfylls vi av tomheten
Och den outsägliga ensamheten
Så då börjar vi väsa
Och hugga vilt omkring

För vi är egentligen bara djur
Och sårade djur slåss
Som om det inte fanns en morgondag
För det är ju så det är

Mörkret och rädslorna kan bara motas
Med förenade krafter
Och hoppet om en klapp på kinden
Och ännu en morgondag