Hon sitter på uteserveringen
Och kollar ut över Nobelvägen
Hon äter långsamt en Quattro Stagioni
Och dricker ett stort glas vatten

Joan Crawford är kraftlös
Och återhämtar sig på Rex
Efter en natt med sex och E
Och tjocka lager glömska

Det är som det är,
Viskar hon till sig själv
När Sorgedjuret sätter sig
Vid ett bord en bit bort

En lastbil dånar förbi på gatan
Och ett par kepsklädda gubbar
Går förbi på trottoaren
Med Skivesset-påsar och pratar högt

Hon tittar bort mot Sorgedjuret
Som bara sitter där
Utan någonting
Förutom den där auran

Hon rusar mot toaletten
Kastar sig ner på knä
På sina grovmaskiga nätsstrumpor
Framför toastolen

Men hon dreglar bara
Saliv som bildar en lång sträng
Innan den landar i vattnet
Alltmedan det susar i huvudet

Hon målar läpparna
Innan hon går tillbaks ut
Till vad som är kvar av pizzan
Och Sorgedjurets aura

Hon skall bara klara detta,
Ladda batterierna
Gå och köpa cigg på Mido
Och återerövra självkänslan