Jag har snart inte mer att skriva
För orden måste leva
Synas och andas
För annars hade de inte funnits
Oberättade ord
Är bara fantasivarelser
Men när orden lever
Och viskar fundersamt
Från djupet av deras
Svarta väsen
Uppfylls jag av lättnad
Och en varm känsla av empati
Inför mig själv
Inte för att orden är lätta
Eller helt igenom förståeliga
Utan därför att de är
Jag