Sorgedjuret säger att det en gång i tiden var ljust i universum
Men att för varje människa som dör släcks en stjärna
Så nu lever vi på randen till undergången, det evigt svarta
Men jag är för bakfull och självupptagen för att höra
Och sorgedjurets röst har blivit allt mattare med åren
Som om svärtan läckt ut och mörkrets vindar mojnat
Nu är hon grå, kraftlös och gnällig
Och morrar likgiltigt när gatubelysningen tänds