Maxwell drack energidryck
Och rökte jazztobak
Samtidigt som han
Promenerarade runt
I rondellen
Han talade i telefon
Med låg mörk röst
Såpass låg att Sorgedjuret
Som satt på en bänk
Inte hörde riktigt
Vad det var för språk
Eller vad han sade
Men hon reagerade
På hans slitna gula adidasbyxor
Som skar sig mot
Den orangea collagetröjan
Men hon hörde ju
Det hon alltid kunde höra:
Desperationen,
Tröttheten,
Sorgen
Som kan ligga
Som ett sandpapper
Runt stämbanden
Och uppgivenheten
Som syntes
I hans nervösa
Rörelsemönster
Och hon hoppades
Han skulle sätta sig ner
Hos henne
Så hon kunde lägga en arm
Runt honom
Och peka ut
En ny riktning