När jag växte upp
Drömde jag drömmar
Om att hitta en kvinna
Och att få barn
Som jag skulle få att må bättre
Än jag själv hade gjort

Mina drömmar kändes stora
För jag var liten och försynt
En rädd pojke
Som oroade mig för livet
För vuxenheten
Och för livets hårda kanter

Nu inskränker sig mina drömmar
Till att orka röra mig framåt
Trots tillvarons bisterhet
Och förödmjukelsen
Av att vara bortvald
Från det som de flesta ser som livet

Drömmar är just drömmar
Och inget att ta fasta på
Det är livet i stunden
Sorgen, kampen, olusten
Och vedermöderna
Som är drömmarnas botten