En nästan osynlig liten pojke
Förföljer mig
Han har snickarbyxor
Stora framtänder
Och guldhår

Jag försöker smita
Men när jag vänder mig om
Är pojken där
Han är inte nyfiken,
Snarare rädd

Jag sträcker ut min hand
Men det finns ingen där
Bara luften
Som doftar svagt
Av något hemvant

Så stannar jag
Framför ett butiksfönster
Och ser honom reflekteras
En leende mun
Men oroliga ögon

Han pratar med mig
Där bakifrån
”Jag klarar inte bli vuxen,
Jag är så liten
Och kan inget”

Jag vänder mig om
Med tårar i ögonen
Och ropar ut i luften:
”Det gör inget!
Jag kan inget heller!”

Min röst är hög
Och luften vibrerar
Som om ögonblicket
Nästan höll på att brista
Och förlora fästet