Framför Goldens flipperspel
Stod Joan Crawford
Hon knäade spelet
Och väste några könsord
Sedan fortsatte hon spela
Oförtrutet
Maniskt
Snuskigt
Med blicken skarp
Och helt fokuserad
Som om hennes liv –
Hennes kön –
Hängde på att kulan
Flipprade
Hon fnittrade
Och tog en klunk öl
Torkade av sin hand på höften
Klänningen var ändå fläckig där
Den var ändå snygg
För man såg att hon levde
Och älskade intensivt
Som en kvinna gör
När hon redan krossats
Och trampats på
Men ändå överlevt
Då är nuet ett flipperspel
Och lugnet en tre-filig korsning
I rusningstrafik
Men hon tittade ibland upp på mig
Och våra ögon möttes
I samförstånd
Om att det gör ont att leva
Men nu är vi här
Medan jukeboxen spelade
Waterloo