Hon ringer från avgrunden
Från andra sidan Nobelvägen
Där i mörkret
Bland hotfulla hus
Och konstruktioner
Lever hon sömnlös
Hon behöver egentligen inte prata
Hennes kropp berättar
En historia om smärta
Elchocker
Och depressioner
Jag hör henne andas,
Sedan hennes forcerade röst
Som skär i mig som en motorsåg
Och slamsorna som seglar
I slowmotion
Mot parketten
Som en performance
Av kött, blod
Och livslång
Sammanknytning
Innan jag lyckas lugna
Detta inferno
Denna brinnande
Stegrande ångest
Och höra hennes stämma
Låta som vanligt
I de tre sekunder det tar att säga
”Jag litar på dig”
Sedan lägger vi på