Sorgedjuret sitter med Veronica Lake
På en bänk i rondellen
De talar tyst till varandra
Om att falla igenom
Om att marken är hård och kall
Och skuggorna så hemska
Sorgedjuret vaggar fram och tillbaka
Som en kvinna utan framtid
Men deras händer möts
Precis när dimman glider fram
Längs Kristianstadsgatan
Alltmedan de långsamt försvinner bakom dimstråken
Ses Veronica Lake dela med sig av innehållet
Ur en silverskimrande fickplunta
Och Sorgedjuret tar en djup klunk
Nu ryker det runt buskar och bänkar
Och scenen liknar en billig snöglob
Eller ett sämre polaroidfoto
På en alternativ teaterföreställning
Och hela Parkgatans plank
Har försvunnit in i dimman
Och man hör Clownen Miko
Oroligt undra var han är
Innan detta och alla andra omgivande ljud Omärkligt blåser bort
Och det bara finns detta vita
Och Veronica Lakes trötta röst:
”I wanted my stardom without the usual trimmings.
Because of this, I was branded a rebel at the very least.
But I don’t regret that for a minute.
My appetite was my own and I simply wouldn’t have it any other way.”
Lyktorna tänds